Alxandrah

Jag har två personer i min omgivning som kämpar mot cancer nu. Den ena har en tumör i hjärnan och dom kan inte ge någon behandling. Denna person är under 30 år och en otroligt bra människa. Jag tycker bra om denna personen, även om vi inte träffats på ett tag nu.. Jag kan inte ens tänka mig in i denna persons situation, min hjärna tillåter mig inte att göra de. Ligga och vänta bara.. Och jag tycker de är på tok för tidigt att denna person ska lämna livet här.. Vi har flera nyår, juldagar, krogkvällar osv att fira! Jag håller tummarna för ett mirakel!

Den andra, är en kompis förälder. Kompisens enda förälder eftersom den andre redan gått bort. Och nu ska den andre lämna jorden också, väldigt snart. De är så orättvist! Jag vill bara säga något, göra något, för att de ska bli bättre. Men vad säger man till någon som ser sin förälder sakta och plågsamt försvinna? Det finns inga ord som beskriver hur hemskt de här är.. Jag blir tårögd och ryser när jag tänker på de..

Jag kan inte tänka mig in i någon av dessa situationer, sjuk eller mista sin förälder. Jag klarar inte av tanken ens, för bara tanken får mig att må dålig. Hur mår då ni som upplever de nu, på riktigt.. ?

Jag försöker skicka massa styrka till alla er som har de tufft nu.
Jag tänker på er!!